Vådan av att ångra sig

En kompis till mig ringde häromdagen och berättade att hon var jätteledsen. Hon och hennes sambo hade gjort slut, efter att de hade bestämt sig för att köpa en ny bostad och flytta in. De hade till och med skrivit på avtalet när hennes pojkvän ville göra slut. Kunde han inte ha kläckt det ur sig lite tidigare? Nu står båda där med en jättedyr lägenhet och ingen av dem vill ta på sig den mycket högre hyran (eller lånet) heller för den delen. Stackars min kompis. Nu har hon förlorat både pojkvän och lägenhet. Vad är det med killar? Varför kan de inte tala om hur de vill ha det innan de skriver på papper?

Kollade upp hur det funkar

Jag kollade upp vad som gäller om man ångrar sig och dessutom har skrivit på ett köpeavtal. Tydligen kan man alltså inte ångra sig, har man skrivit på avtal så gäller det och då MÅSTE man köpa lägenheten vare sig de vill eller inte. På www.ekonomifokus.se hittade jag en artikel om att när man väl har skrivit på ett avtal om att köpa en lägenhet måste man köpa den. Man kan bara ångra sig INNAN man har skrivit på alla papper. Så alla som är osäkra - skriv inte på någonting. Ofta tycker vi att det är pinsamt att ångra sig och väljer att skriva på bara därför, men det är värre att faktiskt skriva på och sedan ångra sig.

Jag hoppas de blir ihop igen

Jag tycker att de ska flytta in i den nya lägenheten. De kanske blir ihop på nytt, det har hänt förr. De lever i ett av-och-på-förhållande. Detta är alltså inte första gången som de gör slut. Just därför är det lite svårt att förstå varför han väljer att göra slut just nu, och det är extra taskigt när de kommit så långt att de skrivit på avtal, men, men, vem ångrar sig inte? Själv är jag en sådan som ångrar mig ständigt och jämt. Jag ångrar resor som jag ska göra, men när jag väl gjort resan är jag oftast glad. Jag ångrar en massa val jag ständigt gör. Jag ångrar förhållanden jag har varit i.Det känns som att jag ständigt är osäker på hur jag ska ha det. Velig. Det kallas att vara velig, men det är mer än så.

Är hopplös perfektionist

Egentligen grundar sig det i att jag är en hopplös perfektionist och vill göra allt så perfekt det bara kan bli. Och när det inte ser ut att kunna bli det, då vill jag hoppa av. Det är inte kul när saker och ting inte blir som man önskar. När det gäller framtiden vet man ju faktiskt inte hur det ska bli. Allt som händer i framtiden är hur osäkert som helst. Usch. Helst vill jag därför att det är vardag. Den vet jag hur den är. Jag är lite konstig på det sättet, och lite ovanlig, jag vet. Och nu vet du det också. Hej då!

18 okt 2017